October 1, 2019

Please reload

Tidigare inlägg

Kärlekens pris är sorg.

October 11, 2017

Till minne av Bingo och Grim. Alltid älskade - alltid saknade. 

 

 2005 - 2017                    2010 - 2017

 

Det gör så ont att jag knappt kan andas. Varför skapas så vackra själar och dansar in i mitt liv om jag ska förlora dem alldeles förtidigt?

 

Jag har förlorat två fina pojkar inom loppet av en vecka. Först Bingo. Sen Grim. Här stannade min värld och ändå fortsatte jorden att snurra. Jobb skulle skötas, de andra djuren behöver sitt, disken skulle diskas och så vidare. Det kändes som ett svek att fortsätta vardagen utan dem. Så fort jag blev lämnad ensam kom tårarna. Det gör de fortfarande. Hela ansiktet känns svullet. Sorgen känns ogenomtränglig. Ett enda stort svart hål. Det är svårt att försöka förstå hur jag ska komma vidare. Det har varit så mycket förluster i år. 

 

Jag påminns om Bingo varje gång jag är i stallet. Jag har inte ens förmått mig att ta ner hans boxskylt. Jag är inte redo att städa bort honom riktigt än. Jag varken kan eller vill släppa honom. 

Det är samma lika med Grim. Jag kan inte plocka fram dammsugaren. Hans päls ligger utspritt lite här och var i huset. Halsbandet och kopplet hänger kvar på sin krok. Mat- och vattenskål står kvar. Det lär förbli så en tid. Min sorg funkar så. 

 

Jag förälskade mig i Bingo första gången jag såg honom. Han var den vackraste häst jag sett. Hans man glittrade som silver i skolskenet, hans gnäggande var sprängfyllt av glädje och jorde skälvde när han kom galopperande. Jag är oändligt tacksam över att jag fick vara Bingos människa. Han valde mig lika mycket som jag valde honom. Det finns tillfällen under våra år ihop som han visade att han litade på mig och lät mig skänka stöttning och trygghet. 

 

Vi fick fem år tillsammans, jag och Bingo. Vi letade nya stigar i skogen ihop. Han hittade alltid äpplen eller morötter jag gömt i fickorna. Han lärde mig att tänka om i situationer vi var oense om. "Samma gamla sätt" som funkat på alla andra hästar funkade inte här. Jag har utvecklats enormt i mina träningsmetoder och för det är jag Bingo evigt tacksam. 

Han var expert på att känna om jag var ledsen. Då la han hakan på min axel och puffade ut varm luft mot min kind, eller la sin stora panna i min famn. Han älskade att bli masserad bakom öronen och att bli borstad på rumpan. Han silade alltid första morgonklunken med vatten mellan tänderna. 

 

Men Bingo fick bara bli 12 år. Han drabbades ofta av hovbölder och den senaste nu för bara ett par veckor sedan fick vi inte bukt med. Det höll på att gå illa både för honom och oss när han slängde sig i stallet. Han var ingen lätt häst när det gällde hovarna och tillslut måste man inse att man inte kan tumma mer på säkerheten, i synnerhet när det gäller andra människor som hovslagare och veterinär. 
Tusen tankar for genom mitt huvud. Har jag lagt för lite tid eller skulle jag gjort nåt annorlunda? Eller fanns det nåt jag inte skulle ha gjort alls? Vad kan jag göra nu för att komma tillrätta med problemet? 

Men svaret var ganska givet. Jag kunde inte ha gjort mer. Eller annorlunda. Problemet var känt även innan jag tog över honom. Jag försöker finna tröst i att vi gav varann fem fina år. 

Min älskade Bingo, sov gott.

 

 


Hade vi vetat hurdan Grim skulle bli som stor hade vi döpt honom till Ferdinand. Han trivdes allra bäst med att göra egentligen ingenting bara han fick vara med sin flock. Gärna i famnen. En stor klump som bara älskade de allra flesta. Han slickade gärna på folks byxor och man fick se upp med kaffekoppar. Ett buffande rottishuvud kunde dyka upp under armen när som helst.

Min tanke var ju att få en träningskompis i lydnad och spår men Grim hade inga såna planer. Han var en rottis bara till utseendet. Inget som helst föremålsintresse och inte brydde han sig i de miljarder dofter som fanns runtom honom. Han ville liksom sitta där, under sin korkek. 

 

Han kunde sträcka sig till vardagslydnaden och tjatade jag tillräckligt så okej då, ett par fåniga trick som "high five" och "sitt vackert" kunde han väl lära sig.

Grim fick bli en gårdshund och han tog sin uppgift på största allvar. Han skällde sällan men kom det någon som inte hörde hemma på gården så skällde han rejält. Han har faktiskt skrämt ett par tjuvar som var ute och rekade mellan husen när vi precis flyttat hit. 

 

Husse var hans stora idol och han sov alltid på hans sida. Gärna PÅ husse. Grim slabbade och snarkade varje natt. Det var ljud man kunde bli tokig på. Men nu, när han inte finns mer så är det så tyst. Jag saknar det. Jag önskar jag kunde få höra det bara en gång till. 

 

En hund som Grim - lika snäll som han var stor. Han röntgades vid knappt 18 månaders ålder. Tyvärr visade resultatet på höftledsdysplasi grad D. Armbågarna var vid det laget UA. Men åren smög sig på och det gjorde även artrosen. I sann rottisanda visade Grim ingenting. Han stojade och lekte med våra andra hundar och följde mer än gärna med ut i skogen. I våras när vi började ana att han började få problem började vi med massage, stretsching och laserbehandling. Det hjälpte avsevärt men en veterinär fick ändå undersöka honom i händelse av att han behövde smärtlindring. 

Nu på senare tid har dagarna när Grim mått bra blivit färre. Vi hade redan innan bestämt oss för att inte dra till ytterligheter och proppa i honom maximala doser medicin och häromveckan visade sig det tecken jag fruktat så länge för. Grim började få svårigheter att gå upp och ner för trapporna, han visade stelhet och tappade lite aptit. Han var trött. Så med tungt hjärta fick vi låta honom somna in, bara sju år gammal. 

Min älskade Grim, sov gott. 

 

 

Det är smärtsamt när man förlorar ett djur. Man undrar hur man ska orka resa sig igen. Man räds över hur många förluster man ska orka ta. Oron över kvarvarande djur ökar. Men vad skulle alternativet vara? Ett liv utan djur? Det är inget liv. De skänker så mycket glädje den tiden man få med dem. Så därför fortsätter jag.

En vis man skrev en gång till mig: "Sörj inte det som kunde varit, utan gläds över allt det som blev."

 

 

Share on Facebook
Share on Twitter
Please reload

Please reload

Sök via taggar
Please reload

Arkiv

© Stall Övre Tappen is Proudly created with Wix.com

Telefon:
0709-890998
E-mail: ebba.grip@gmail.com

Adress

Källergården
Övre Tappen 104

714 94 Kopparberg

Följ oss på Facebook

  • facebook-square

Företaget innehar
F-skattsedel och
§16-tillstånd

Stöd

Svenska Hästars Värn

This site was designed with the
.com
website builder. Create your website today.
Start Now